Du vet att du spelar mindre än du kan.

Du säger inte det du egentligen tänker.
Du gör inte det du egentligen vill.

Inte för att du inte vet.
Utan för att du tvekar.

Du tänker ett varv till.
Väntar lite till.
Anpassar dig lite till.

Och plötsligt är dagen slut.

Och inget av det som faktiskt betyder något hände.

Du lever för att inte förlora.
Inte för att vinna ditt liv.

Och det kostar.

Din respekt för dig själv minskar.
Din relation blir platt.
Du börjar tvivla på vem du ens är.

Du vet exakt var du håller tillbaka.

Du gör det bara inte.

Du har aldrig haft män runt dig
som visar hur det faktiskt ser ut.

Så du har fått gissa dig fram.
Tänka. Analysera. Hålla tillbaka.

Och det räcker inte.

Det är inte ditt fel att det är som det är.

Men det är ditt ansvar.

Ingen kommer komma och rädda dig.

Så antingen fortsätter du så här.

Eller så börjar du göra det du redan vet
att du borde göra.

Idag.